Sitter och kollar på bilder från när jag var i Italien,
och herregud vad jag saknar det.
känns som om livet började där,
på sätt och vis gjorde det också det,
jag fick umgås med alla människor från "förr"
dom som jag tappat kontakten lite med,
Robin och jag fick tillbringa 9 dagar tillsammans,
och det var väl också i Italien där allt började för oss två.
Det var helt enkelt början på det nya.
jag fick ta nya tag och fick faktiskt lite orning och perspektiv på mitt liv.
Känns som om jag skulle behöva något sånt nu.
Skolan rullar verkligen på i 110, och jag funderar på hur jag ska hinna med.
Men jag fortsätter intala mig själv att stå ut till lovet.
för jag ska inte misslyckas den här gången!


tack för att du tror på mig älskling,
och tack för att du inte ger upp.
jag vet att jag inte alltid är den lättaste människan att göra lycklig,
men jag lovar, du lyckas.
Du är mitt allt och jag älskar dig.
Jag kommer aldrig släppa taget om dig.
tack för att du orkar för två när jag inte längre orkar <3